Vanessa Marko bryter normer

neyney_marko

Samma år som Vanessa Marko avslutade sina studier grundade hon och rapparen Cleo Femtastic-kollektivet. Ett kollektiv som verkar för att skapa scen och utrymme för kvinnor i den mansdominerade musik- och kulturbranschen. Tack vare sitt arbete med Femtastic har hon i år blivit tilldelad titeln ”Årets Alumn 2015″ på Södertörns högskola.

Klockan är 15.30 och eftermiddagens mörker har redan tagit över. I det mjuka lampskenet i en lägenhet på Söder blir Vanessa Marko intervjuad av en kommunikatör från Södertörns högskola. Här är köksväggarna täckta av planscher med venussymboler och Jonas Hassen Khemiris artikel ”Bästa Beatrice Ask”. På en hylla ovanför fönstren drar en ljusblå stickad balaclava uppmärksamheten till sig. En äkta Pussy Riot-balaclava som har budats hem på auktion.
 
Vanessa smälter in i det feministiska köket med sitt guldfärgade “FATTA”-halsband. Hon jobbar idag främst som DJ, konsult och föreläsare och har nu blivit tilldelad utmärkelsen ”Årets Alumn 2015″ vid Södertörns högskola. Efter att ha rest 613 kilometer från sin lägenhet i Malmö är hon nu i Stockholm för att ta emot sitt pris. Och för att sitta i ett kök och räkna upp tre saker som hon förknippar Södertörns högskola med.
 
En dag fick Vanessa ett mail där hon blev ombedd att ringa ett telefonnummer; avsändaren hade en rolig nyhet att berätta. Vanessa tyckte det var märkligt att det var hon som skulle ringa dem och inte tvärtom. När hon ringde upp fick hon reda på att hon hade blivit utnämnd till “Årets Alumn 2015”.
– Jag blev jätteförvånad och väldigt glad när jag fick reda på att jag hade vunnit priset. Jag tror att det här är den första utmärkelsen jag har fått, så det känns väldigt fint.
 
Vanessa Marko har kombinerat sitt stora musikintresse, sina akademiska studier och ett starkt samhällsengagemang med ett aktivistiskt arbetssätt.” stod det att läsa i motiveringen till utmärkelsen. När jag frågar om utmärkelsen är viktig för henne tycker hon att viktig är fel ord att beskriva det med, eftersom att hon absolut inte hade förväntat sig att vinna. Men är den viktig för andra så är den viktig för henne.
– När jag skrev om utmärkelsen på Facebook fick jag himla mycket härlig respons och då kändes det verkligen viktigt. Jag tänker att det också kan bli viktigt i längden för Södertörn. Det här är ett märke i tiden som visar på att Södertörn är med och har koll på vad som händer.
 
Företaget och föreningen Femtastic uppkom år 2010 ur en frustration av att tjejer inte syntes och hördes inom hiphop-genren. Vanessa beskriver det som att det fanns ett starkt behov av att gå ihop, organisera sig och göra någonting tillsammans.
– Man kände hela tiden att man var en extrem minoritet som inte fick någon representation. En minoritet som inte fick synas. Vi ville skapa fler utrymmen och scen där vi kvinnor var en majoritet. Vi ville normalisera kvinnliga rappare och DJ:s på scen.

vanessa_sodertorn

Foto: Julia Hörnell.

 
Startskottet blev en klubb som tydligt visade att kvinnor kan ta plats tillsammans och skapa sig en scen. Idag föreläser Vanessa om feminism inom kulturlivet tillsammans med rapparen Cleo, som hon grundade Femtastic med. De håller i en klubb på Marie Laveau i Stockholm och satte nyligen upp en feministisk skolföreställning för totalt 9000–10000 norska högstadieelever. En hiphop-konsert med majoriteten kvinnor på scen.
 
Vanessa fortsätter med att berätta om hur de har lyckats få så mycket medial uppmärksamhet i sociala medier såväl som i tidningar, TV och radio. Deras framgångsrecept beskrivs som att vara vågade, att komma med något nytt och att kritisera det varande. Hon tror också mycket på att vara en styrka i antal och att organisera sig tillsammans. Vanessa menar på att en stor del av Femtastics framgång kommer från att de är ett helt crew av tjejer; ett kollektiv.
– Det har alltid varit svårt att definiera vilka som är med i Femtastic, men det har varit en del av framgången att visa på mångfald. Att det inte bara finns en tjej, inte bara en kvinnlig rappare, utan många.
 
På frågan om vad Femtastics syfte är svarar Vanessa att de strukturellt vill förändra en mansdominerad musik- och kulturbransch. Det gör de idag genom att skapa scen och utrymme för kvinnor i deras genre och inspirera unga till att ta plats med sin konstform.
– För att skapa en scen har vi framförallt startat klubbar och events, men även varit delaktiga i att göra festivaler och haft workshops och camps för att inspirera unga. På workshops och camps lär unga tjejer sig att prodda beats, rappa, stå på scen och DJ:a med hjälp av kvinnliga handledare.
 
Vanessa upplever det som att Femtastic har utvecklats till en röst som folk tar på allvar och att de har kunnat påverka debatten på olika sätt.
– Vi har köttat jävligt hårt i fem år, så nu ska vi fundera ut vad nästa steg är. Det finns alltid en vilja i oss att göra feta grejer och fortsätta att göra skillnad.

En havererad härva av klyschor och kvinnoförakt

soda-ömsning

Recension: Ömsning-Benedict Haller.
 
Otherground Project Group AB
 
Ibland vill en bok mer än den levererar, ibland känns det genom sidorna att författaren tycks stå bredvid och hånflina, som ett ”fattar du den då?”. Ibland, och mer och mer sällan, för att det trots allt går framåt med bokskrivandet. Men det finns vissa som fastnat i en dåtid.

Runtom världen kliar det förstås i fingrarna inför att skriva en så kallad generationsroman. Det brukar med den breda penseln betyda en bok om en ung, vit, vilsen, hetero cis-man i en västerländsk kontext som inte vet vart han ska i livet. Ja, en Räddaren i Nöden, en On the road eller, för svenska jämförelser, varför inte en Gentlemen. Det svåra med det är att det redan gjorts. Hundratals gånger. Och ska du, måste du verkligen göra detta, måste du ha en stor dos av finess och enorma mängder fingerspitzgefühl för att göra formen till något eget.
 
Det har inte Ömsning.
 
Den handlar om en ung man. I Stockholms innerstad. Som är vilsen och inte riktigt vet vad han vill. Vars liv känns tomt och enda glädje är att supa och knarka och knulla tjejer (det är på den nivån). Det finns några polare: Jack, Johan, Max, André och tillsammans har de en rå jargong, super och raggar, raggar och super, mår lite dåligt, knarkar och super. Ja, det är inte mycket mer än så, förutom några intryckta funderingar om att ”vår generation vet inte riktigt vad den vill”.

soda-har ni hort
 
Foto: Recordpalace.
 
VI HAR HÖRT DEN FÖRUT!
 
Den är minst hundra sidor för lång. Klyschorna i boken fullkomligt haglar. Det känns som att de första tankarna författaren hade, osmälta och oklara, är den som råkade komma med i boken. Stilla dagar flyter till exempel som en stilla flytande flod.
 
Och så kvinnosynen. Kvinnor har konsekvent ”kuksugarläppar”, är ”knulldockor” och beskrivs i stort sett enbart som objekt att knulla. Det är inte kul, fyller inget syfte, spär på det grabbiga och kvinnoföraktande och framför allt är den här boken av allt att döma skriven år 2015.
 
Det finns med andra ord inga ursäkter. Det är fan inte ok, bara.
 
Jag vet inte, slutligen, varför den här boken är skriven. Vem som skulle kunna få ut något av den, känna igen sig i de platta karaktärerna eller uppskatta handlingen.
 
Själv ser jag det som en provkarta på hur man inte ska skriva, om man vill skriva något nyskapande och spännande.

Debattartikel: Rädda Nordiskt sommaruniversitet!

I år firar Nordiskt sommaruniversitet (NSU) sitt 65-årsjubileum. I slutet av juli hölls den årliga sommarsessionen, denna gång i staden Druskininkai i Litauen. På plats fanns 150 forskare, doktorander och studenter från över tio länder, som under en vecka hade möjlighet att presentera sitt arbete för varandra, utbyta erfarenheter och diskutera stort som smått.
 
Inspirerad av ett kontinentalt universitets- och lärdomsideal i korsning med en nordisk tradition av folkbildning och föreningsliv, är NSU en unik institution där deltagarna själva genom demokratiska procedurer bestämmer över verksamhetens inriktning. I de åtta tematiskt organiserade kretsarna deltar forskare, doktorander och studenter på jämlika villkor bortanför de hierarkier som präglar akademin.

 

I denna jordmån har flera universitetsämnen sina rötter, till exempel genusvetenskap och konstnärlig forskning. Genom traditionen att varje år bjuda in huvudtalare, har deltagarna fått möjlighet att gå i dialog med några av vår tids mest tongivande intellektuella, bland dem befrielseteologen Enrique Dussel, litteraturvetaren Paul Gilroy, vetenskapsfilosofen Sandra Harding, posthumanisten Katherine Hayles, medieteoretikern Friedrich Kittler och filosofen Martha Nussbaum.
 
Nu är emellertid den anrika institutionens framtid hotad. Efter ett beslut av Ämbetsmannakommittén för utbildning och forskning inom Nordiska ministerrådet, mister NSU från och med 2016 sitt årliga bidrag om 1,4 miljoner kronor. Ett argument är att målen med NSU bättre kan uppfyllas inom ramen för ordinarie forskningsfinansiering. Vad ett dylikt resonemang helt bortser från är studenternas och doktorandernas situation. För dessa grupper, som svårligen kan hävda sig i konkurrensen om forskningsmedel, utgör NSU ett ovärderligt forum.
 
Vi som skriver den här artikeln har alla deltagit i kretsen Exploring affect. Vi har olika bakgrund, som sammantaget väl illustrerar vikten av NSU. Några skriver avhandling inom kretsens område och för oss har verksamheten fungerat som ett kontinuerligt forum för att ventilera avhandlingsavsnitt med kollegor från andra ämnen. För studenter har NSU utgjort ett första möte med forskarsamhället och en chans att upptäcka glädjen i vara en del av ett större akademiskt sammanhang. För koordinatorerna har kretsen inneburit att vi fått pröva på ett ledarskap som annars är förbehållet personer högre upp i hierarkin. Under kretsens verksamhetstid 2013-2015 har sammanlagt ett hundratal personer deltagit och nästa år publiceras ett nummer av en vetenskaplig tidskrift, som är ett resultat av kretsens arbete.
 
Nedläggningen av NSU utgör en del av ett större mönster, där små men viktiga institutioner för forskning, bildning och kulturutövning hotas. Med den här artikeln vill vi uppmana ansvariga politiker att tänka om. Att NSU får finnas kvar är betydelsefullt, idag och imorgon.
 
Skriv gärna under vårt upprop mot nedläggningen: http://www.skrivunder.com/savethensu
 
Vill du veta mer om NSU? Prenumerera på vårt nyhetsbrev.

 
Andrej Belov, masterstudent i idéhistoria, Stockholms universitet
Raisa Jurva, doktorand i genusvetenskap, Tammerfors universitet
Kasper Kristensen, doktorand i filosofi, Helsingfors universitet
Annukka Lahti, doktorand i genusvetenskap, Jyväskylä universitet
Bolette Frydendahl Larsen, doktorand i historia, Lunds universitet
Sara Seerup Laursen, doktorand i antropologi, Syddansk universitet
Katji Lindberg, doktorand i konstnärlig forskning, Universitetet i Nordland, Bodö
Johanna Lindbo, MA litteraturvetenskap, Göteborgs universitet
Rikke Juel Madsen, doktorand, Institutet för samhälle och globalisering, Roskilde universitet
Lena Minchenia, doktorand i kulturhistoria, Lunds universitet
Synne Myreböe, doktorand, Institutionen för idé och samhällsstudier, Umeå universitet
Emil Månsson, student filosofi, Köpenhamns universitet
Anna Nygren, MA litteraturvetenskap, Stockholms universitet
Valgerður Pálmadóttir, doktorand i idéhistoria, Umeå universitet
Johanna Sjöstedt, MA genusvetenskap och idéhistoria, Göteborgs universitet, koordinator
Moa Sjöstedt, BA Beckmans designhögskola, student Södertörns högskola
Malte Tellerup, masterstudent litteraturvetenskap, Köpenhamns universitet
Linn Alenius Wallin, MA genusvetenskap, Lunds universitet
Jutta Vikman, masterstudent i psykologi, Köpenhamns universitet, koordinator

Bob Marley på svenska förvånansvärt bra

Öland Roots dag 3 (lördag). Stora scenen. 12.00.

Gräsrot är lördagens första spelning, och det slumpar sig förstås så att presstältet ligger mot för Stora scenen. En ovanlighet på festivaler, vill jag lova. Där satt jag i alla fall parkerad i en soffa, serverad kaffe av den fina personalen i presstältet (som egentligen förtjänar en egen hyllningskrönika), såg jag i bekväm pensionärsställning Gräsrot öppna Öland Roots sista dag.
 
De spelar Bob Marley på svenska. Bara en sån sak.
 
Inte jättelätta låtar att ta sig an, förmodar jag. Att få till gunget och tilltalet är inte förunnat vem som helst. De fixar dock absolut den musikaliska biten, den sitter. Bandet är ihopspelat till minsta baktakt, och blås, skaffa alltid blås, det lyfter alltid allt! Men texterna är inte lika on point.
 
Det svåra är ju förstås att Bob Marley var inbiten rastafarian, och hämtade sitt stoff till texterna från i huvudsak Gamla Testamentet. Med utgångspunkten att det är de afrikaner som togs till Karibien av européerna, och inte judarna, som är det ”utvalda folk” som Bibeln syftar på. Därav referenserna till exilen i Babylon, fariséer, lejonet av Juda (som ju rastafari-rörelsen anser vara kejsaren Haile Selassie, en inkarnation av Gud) och kung David. Det funkar med Bob Marley.
 
Men är inte lika sexigt på svenska. På svenska känns det mer mossigt och ålderstiget. Fariséer och andra folkgrupper runt Medelhavet och Mellanöstern från tvåtusen år sedan är långt från såväl Tipperary som Tranås. Gräsrot gör dock ett par försök.
 
The Heathen blir ”ingen hedning kommer undan”, vilket mer för tankarna till vikingar men ändå. Och de religiösa budskapen blir mycket mer småländsk präst än cool rastafarian. Även om jag tror att Gräsrot, i alla fall sångaren, är genuint troende. Inte fel på översättningen, mer på svenskans coolhet.
 
Så kärlekslåtarna. Baby we got a date, till exempel, är en av mina Marley-favoriter. Enkel text, de har en dejt och hon får inte vara sen och de ska ses kvart i åtta. Men. Älsklingen jag vill träffa dig känns ändå väl rund och konstlad för att låta som något man genuint säger. Musiken som sagt inget fel på, men texterna haltar en aning.
Det finns dock en låt när de två världarna möts.
 
Det är Ambush in the night, ännu en av mina Marley-favoriter. Den kallar de ju Nattligt överfall, och rör sig mer ifrån Marleys original (berör händelsen då hans hus på Jamaica rånades och han tvingades flytta) mot det stora och globala: de håller oss hungriga så att de kan stanna högst i pyramiden, ungefär. Det är första låten när jag kan koppla bort originalet nästan helt och hållet.
 
Sen är ju spelningen en stor behållning hela vägen, förstås. Det är ju bra låtar.

Högenergisk Bunny Wailer lyfter stämningen på Öland

Bunny1

Öland Roots dag 3 (lördag). Bunny Wailer. Stora scenen. 20.00

Om Bunny Wailer fritt får välja mat bland alla veganska och vegetariska rätter på Öland Roots, blir det inte pizzan. Inte heller ståndet med indisk mat som hette Green Peas, inte jamaicanska Back-a-yard, Smålandsrullen eller falafeln. Det blir soppan, närmare bestämt linssoppan från institutionen En riktig soppa. En volontär i soppköket berättar för mig om hur en sträng livvakter kommer ut från backstageområdet och med snabba ryck förklarar ”Bunny vill ha soppa!” varpå han får skynda sig att sleva upp en skål med Syster Soup (de döper alltid sopporna till något ordvitsigt, i efterhand kom de på att den vegetariska gulaschen borde hetat Haile Gulaschi) och ge till vakterna. Så när Bunny Wailer går upp på scen och kör sin show, är det med energin från linssoppa.

Bunny2
Bunny Wailer har stor energi trots sin ålder. Foto: Nathalie Alvhäll Lindahl.
 
Det gör han förstås bra, den gamle farfarsgestalten. Han måste ju vara över 70, i alla fall. Han vet precis vilket tempo han ska köra låtarna i, vart han röst bär och inte bär (förvånansvärt välbevarad röst, trots mängden rök som måste passerat genom den mannens lungor) och hur låtarna skall göras. Likt Paul McCartney på Roskilde drygt en vecka tidigare, verkar han heller inte tröttna på de gamla låtarna. Han kör ett par Wailers, han kör min favorit Ballroom floor, och det gör han med precis alla och inga manér.
 
Manierat är det förstås att kliva ut i vit kaftan, rastaslips och turban och långsamt strutta över scenen. Men det känns, som om det är äkta manér. Och det är klart, han kan ju show. Det var ju han, som startade Wailers.

Partiet skapar en känslostorm på Öland Roots

Parti1

Öland Roots dag 3 (lördag). Partiet. Stora scenen. 16.00.

I spelschemat marknadsförs Partiet som ”ett av Sveriges mest turnerande band” – och det märks. Fredrik Boltes, sångaren, är ett energiknippe utan dess like som vet hur man tar en publik. Han vet också hur man sköter mellansnacket och utnyttjar timmen han har på sig till fullo. Partiet har mycket de vill säga, både med sina låttexter och med sitt prat.
 
Boltes hinner med att berätta om sina kompisar från Syrien som kom till Sverige och som pratade bättre svenska efter ett halvår än vad många Sverigedemokrater gör. Han hinner med att lyfta att samkönade äktenskap nu är lagligt i alla delstater i USA och sjunger att ”Kärleken varar längst” i Qom ut, medan regnbågsflaggor vajar från scenen och hjärtformade ballonger släpps ut över den jublande publiken. Han hinner med att kritisera könsstereotypa roller och Lill Lindfors låt En sån karl, som de sedan river av en slags parodi på.
 
Efter att ha spelat på Öland Roots varje år sedan 2012 har Partiet i år tagit klivet upp på den stora scenen och de visar tydligt att det är där de hör hemma. De gör entré i en färgad rök som får oss som står längst fram att hosta och ögonen att rinna. Det svider nästan lika mycket som deras samhällskritik. Det har gått fyra år sedan Partiet bildades och till hösten kommer ett nytt album. De har börjat få en gedigen repertoar nu och blandar gammalt med nytt. Låten Pinsamt! från 2015 med de träffsäkra raderna ”Den som flyr har inget val! Ingen människa är illegal!” följs av den utlämnande låten Tråkiga killen från 2013 där Fredrik Boltes sjunger om skjortan han inte haft sen farsan dog.
 
Parti2
Promoe, ”den evige gästen”, hoppade in på Partiets spelning. Foto: Nathalie Alvhäll Lindahl
 
Han backas av ett skickligt gäng musiker, som liksom han ser ut att ha roligt på scenen, och sådant smittar av sig. När Promoe, som skrattande presenterar sig själv som ”den eviga gästen”, studsar in och gästar på Supervalåret och Säg upp dig är publiken i extas. När Partiet går av scenen ropar killen bredvid mig lyriskt till sin polare ”Hur fett var inte det där då!” Det beskriver stämningen bra.
 
Sedan kommer Partiet tillbaka för extranummer och Fredrik Boltes berättar att han ska bli pappa. Han förklarar hur han flertalet gånger försökt skriva en låt om saknaden efter sin egen pappa men att han aldrig har lyckats – förrän nu. Och så får vi höra den. När de sista tonerna har klingat ut och medlemmarna har lämnat scenen står människor kvar och håller om varandra och gråter. Och den här gången är det inte på grund av röken.

Helt Off avslutar på topp – men har ändå mer att ge

Öland Roots dag 2 (fredag). Helt Off. Stora scenen. 01.00

Helt Off har väl egentligen aldrig varit någons huvudprojekt. Både Chords, Timbuktu, Tingsek och M.O.N.S pysslar ju med annat. Men ibland känner jag, att det borde det vara. För jävlar, vad det svänger. Trummorna till blåset till harmonierna. Det här är höjdpunkten med Öland Roots.
 
Bra blandning av låtar, lyckas de få till, också. Klibbiga Toner från första plattan smygs in, varvad med en mängd premiärspelningar av löftesrika låtar från nya albumet som kommer i augusti och axplock från vad jag ser som mellanplattorna. De spelar inte Babylonsjukan, tyvärr.
 
Vi får heller inget Timbuktu-inhopp, han är tydligen i Båstad. Däremot gör Promoe ett inhopp på en ny låt.
 
Det finns material till så mycket mer, men de tvingas att kapa ljudet redan efter en timme och en kvart för det ”finns folk som skulle bli jävligt snea” om de fortsatte. Det är tydligen dealen för Öland Roots, att samsas med en annan camping och bostadshus en bit bort. Då måste de sluta i tid.
 
Det är nästan Pete Seeger-varning (han som enligt legenden skulle ha sprungit med en yxa backstage och velat hugga av sladdarna när Bob Dylan började spela elektriskt) på det. För Helt Off är ju mitt uppe i gunget, de har fått upp flåset precis. Borsta, en ny låt, blir riktigt karibisk. Tankarna går till Roskilde-spelningen med Africa Express, när Damon Albarn fick bäras av scen efter fem timmars spelning. Fan, de hade mer att ge här.

Dani M är överallt

Öland roots dag 2 (fredag). Dani M & Solomon Allstars. Dansbanan. 21.00.

Det känns som att Dani M är överallt den här festivalen. Så det är lite som att recensera flera spelningar på en gång, det här. LöstFolk dagen innan, Syster Sol dagen efter, inhopp efter inhopp. Och förstås den egna spelningen, där cirkeln blir komplett när även några från just LöstFolk hoppar in.
 
Jag tjatar väl om den, men det är ju också den som funkar bäst: Aina älskar reggae är bästa låten även på den här spelningen. Annars en bra blandning av låtar han gjort med andra och egna: till och med covers av Gregory Isaacs och Congos när Meningslöst flyter in i Night Nurse och en vers av Fisherman avslutar spelningen.
 
Han har även Cornelis Vreeswijk som motiv på sin tröja: tung kulturell referens. Det är nästan, så man glömmer turerna kring Dani M och Charlie Hebdo.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial
Facebook
Facebook
INSTAGRAM